Label: Warner Sweden
Releasedatum: 061206Laleh, vår egna popdrottning, har släppt sin andra skiva. Den första blev så överväldigad av goda recensioner att det var svårt att höra musiken genom alla rosorna. Överskattad i mitt tycke, men den kom vid en bra tidpunkt, och timing kan ju i sammanhanget ofta vara det som gör en flipp till en flopp - eller vice versa.
Efter första genomlyssningen var jag irriterad. Inte på musiken, utan på SvD:s recensent
Kristin Lundin som i sin överskrift sammanfattade skivan med "Inte lika unik längre". Hon skriver i sin recension att Laleh "nu blivit ett alternativ till andra" och drar in referenser som
Anna Ternheim och
Regina Spektor, och jag frågar mig vem det är som har missuppfattat Ternheim och Spektor - Lundin eller jag?
Det här med referenser är en epedemihärd bland svenska recensenter. Ju fler desto bättre, och ju mer svåråtkomlig musiken som man refererar till är, desto bättre. Det ultimata är om man någon gång på 60-talet såg ett band i en källare i Berlin, tillsammans med endast en handfull åskådare, och utan någon ljudupptagning. Var detta bandets enda spelning, så är det än bättre! Fru Lundin tar i och för sig inte upp några svåråtkomliga artister (snarare tvärt om), men jag blir ändå så trött på det hela. Referenser kan göra sig bra i recensioner, men jag skulle efterlysa att lite av den tid som lades på att leta efter coola referenser hade lagts på att lyssna på musiken som står i centrum. För det tycker jag inte Lundin gjort. Att säga att Laleh blivit ett alternativ till tidigare nämnda artister, är att förutsätta att lyssnaren vill lyssna på vad som helst, så länge det är en kvinna som framför det, det ingår i popgenren, och det är en del av det synkrona musiklivet.
Jag tycker inte att Laleh har blivit mindre unik. Lundin skriver att Laleh på debutalbumet "kryssade planlöst mellan svenska, engelska och persiska", och att hon numera bara sjunger på svenska och engelska. På förra skivan upplevde jag inte något större planlöst språkkryssande mellan spåren. Enda skillnaden är att hon på sin förstsläppta skiva framförde
två låtar på Persiska. Enligt mig skivans sämsta spår. Jag fattade ju ingenting.
Nej, fru Lundin kan ta sin avsaknad av unikhet och stoppa upp i sin musikanläggning (som ändå inte verkar användas). Enligt mig har Laleh nu släppt en skiva vars innehåll överträffar den förra med råge. Hon har har lagt sitt försök att på de svenska spåren försöka bli en 2000-talets kvinnliga
Cornelis Vreeswijk åt sidan, och har blivit Laleh - musikern. Med allt vad det innebär. Och DET är unikt. Det är bara till att lyssna på skivan för att inse att den är mer unik än hennes förra skiva, där hon spottade ut några potentiella hits och varvade det med bleka Cornelis-efterliknelser och dåligt komponerade låtar som försökte förgyllas med ett persiskt språkbruk. Första hitten är väl ganska avgjort
November, och jag tror att nästa kommer bli
Call on me. Båda två är oerhört utstuderade, och Laleh, som själv har stått för så gott som hela ledet i produktionen har lyckats skapa ett oerhört grandiost ljud, som jag i genren inte hört på denna sidan millenieskiftet.
Efter många rykten om olika skivbolag som vill knyta Elias Åkesson och hans Wizzkids till sig så är det till slut Hybris som dragit det längsta strået.
