Label: TvtReleasedatum: 061206
Jag har länge uppskattat Ying Yang Twins musik. Inte för att den är bra, men för att den innehar ett högt underhållningsvärde. Ungefär samma fenomen som jag får när jag lyssnar på Lil Jons musik, och det är kanske inte så konstigt, då det ju är i samma genre.
Crunk är kul. Det är något man kan dra på när man är på gymmet och behöver lite svordomar och skrik i öronen. Eller när man är på en fest med dålig musik, och tar över stereon, kopplar in sin mp3-spelare, skriker IT'S CRUNK, BITCH! OKEEEY?! Självklart med lite distans till musiken som sådan. Dansgolvet ska jag inte nämna, för vad som händer där när nån fet crunklåt börjar dunka kan ni nog räkna ut själva.
Men denna skiva har något annat. Den skämtsamma distansen som brukar krävas för att uppskatta musiken behövs inte längre. Jag har kommit på mig själv med att sätta på den på en vanlig vardaglig promenad två gånger nu. Och just nu sitter jag här, klockan 03:42, och lyssnar på den. Och jag gillar det.
Den har fortfarande det härliga crunkiga soundet, och orden "crunk", "bitch" och "shake" förekommer fortfarande minst 600 gånger per låt. Men den har något mer. På Spåret Take it low stiger Los Vegas in och bidrar till en soulig låt som får mig att tänka på Boys II Men. Fast bra. Lyssnar man vidare på spåret Family så känns det som om man hamnat i något slags ingenmansland, där crunken möter Bone Thugs n' Harmony, som i sin tur någonstans på vägen mötte gospeln. På spåret Dangerous stiger Wycleaf Jean in och river iväg sin bästa prestation sen november, i en låt som kommer få varenda arsel med vett att skaka. Allt kompanjerat av ett rungande riff som aldrig blir tråkigt, och det utmynnar i en crunkens version av Black Betty. Spåret Jigglin bidrar med ett tidlöst riff och visar mixar så förutsägbara och klicheartade att det inte kan bli något annat än bra. Får inte den dig att gunga med så får du sätta på Jack it up, där Taurus är med och medverkar i den låt som antagligen kommer bli den som spelas på golven.
Crunk är kul. Det är något man kan dra på när man är på gymmet och behöver lite svordomar och skrik i öronen. Eller när man är på en fest med dålig musik, och tar över stereon, kopplar in sin mp3-spelare, skriker IT'S CRUNK, BITCH! OKEEEY?! Självklart med lite distans till musiken som sådan. Dansgolvet ska jag inte nämna, för vad som händer där när nån fet crunklåt börjar dunka kan ni nog räkna ut själva.
Men denna skiva har något annat. Den skämtsamma distansen som brukar krävas för att uppskatta musiken behövs inte längre. Jag har kommit på mig själv med att sätta på den på en vanlig vardaglig promenad två gånger nu. Och just nu sitter jag här, klockan 03:42, och lyssnar på den. Och jag gillar det.
Den har fortfarande det härliga crunkiga soundet, och orden "crunk", "bitch" och "shake" förekommer fortfarande minst 600 gånger per låt. Men den har något mer. På Spåret Take it low stiger Los Vegas in och bidrar till en soulig låt som får mig att tänka på Boys II Men. Fast bra. Lyssnar man vidare på spåret Family så känns det som om man hamnat i något slags ingenmansland, där crunken möter Bone Thugs n' Harmony, som i sin tur någonstans på vägen mötte gospeln. På spåret Dangerous stiger Wycleaf Jean in och river iväg sin bästa prestation sen november, i en låt som kommer få varenda arsel med vett att skaka. Allt kompanjerat av ett rungande riff som aldrig blir tråkigt, och det utmynnar i en crunkens version av Black Betty. Spåret Jigglin bidrar med ett tidlöst riff och visar mixar så förutsägbara och klicheartade att det inte kan bli något annat än bra. Får inte den dig att gunga med så får du sätta på Jack it up, där Taurus är med och medverkar i den låt som antagligen kommer bli den som spelas på golven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar