Marilyn Manson + Turbonegro i Scandinavium

Igår var det dags för spelning på Scandinavium. Det var länge sedan jag var på spelning. Jag var förväntansfull; jag har länge velat se Manson men de gånger jag har bokat biljetter har de bangat ur i form av inställda spelningar.

Som förband var det Turbonegro, och jag måste erkänna att jag inte lyssnat på dem innan, trots mina vänners påhejningar. De var helt lysande! Bra drag och bra sologitarrist, Euroboy, men inte så fullt snygga kläder på den gravt överviktige sångaren Hang Von Helvete. Men då han totalt ägde scenen får han ha på sig vilka kläder han vill.

Efter en timmas väntan klev Manson äntligen upp på scenen. Trycket var enormt och de levererade låt efter låt. Gamla låtar som spelades var Lunchbox, Mobscene, Sweet Dreams och Tourniquet. Bland de nyare hördes Heart-Shaped Glasses och Putting Holes In Happiness.

Den härliga känslan när man andades in stanken av andra personers svett indränkt i ens kläder efter spelningen var magisk.

http://www.marilynmanson.com
http://www.myspace.com/marilynmanson

Familjen!

Det kan tydligen inte sluta att gå bra för Hässleholmspågen Johan T Karlsson som även är Familjen. Efter enorma hyllningar av en enad kritikerkår för sin skiva Det Snurrar i Min Skalle vann han 1 miljon kronor i marknadsföringspengar i tävlingen RAMP Music. Han får även extremt mycket förfrågningar från folk som vill göra remixer och videos till hans musik och nu som grädde på det jävla moset ska han följa med svenska storbandet Kent ut på en 30-stoppsturné i Skandinavien. Med sig på turnén tar han som alltid sin följeslagare Andreas Tilliander som kommer att skruva på reglage och trycka på maskiner.

I pressreleasen kan man läsa "Familjen, det elektroniska popvidundret från de skånska slätterna, spelar förband till Kent under deras vårturné 2008. Familjen har under 2007 växt sig allt starkare som ett av Sveriges mest spännande musikaliska projekt. Turnén startar den 23 januari i Ås i Norge och omfattar totalt 30 konserter. Biljettförsäljningen startar måndag den 3 december klockan 09.00."

Turnén kommer att innebära att Familjen får ännu mer berättigad tid i rampljuset och förhoppningsvis kan fortsätta frälsa oss med sjukt bra musik i framtiden. Har ni inte hört Familjen och därmed en av Sveriges för tillfället hetaste artister så gör det nu. Titta även på videon till Det Snurrar i Min Skalle nedan som är genialisk och gjord av regissören Johan Söderberg som även varit med och gjort videos till bland andra Madonna, Robbie Williams, The Knife och Robyn.

http://www.myspace.com/familjen
http://www.adrianrecordings.com
http://www.hybrism.com

FOTO: Jenny Källman

The Glass

Var i lördags på klubben Pastell på Jeriko i Malmö. De som lirade live denna gång var de irländska New York-borna Dominique Keegan och Glen Brady (DJ Wool) som tillsammans bildar The Glass. The Glass har turnérat med bland andra CSS, Go! Team och Mylo och spelar liknande musik. Det är elektroniskt, rockigt med grymma melodier. Som referenser kan man även nämna The Rapture och LCD Soundsystem.

The Glass släppte tidigare i år Couples Therapy EP som fått skiftande betyg hos musikkännarna. Live funkade det väldigt bra med Glen som DJ och Dominique på sång. Det var extremt bra stämmning vilket Tilliander som agerade "förband" bidrog mycket till och när The Glass drog igång var det eufori på dansgolvet framför! Ryktena gör även gällande att Glen som länge varit skateare blev så imponerad av Malmös skatepark att han lovade att komma tillbaka snart.

The Glass DJ Mixtape (zshare)

http://www.theglassnyc.com

Dan le Sac vs. Scroobius Pip löser världsproblem

Vi har tidigare skrivit om hiphop/electronica- duon som går under namnet Dan le Sac vs. Scroobius Pip. Vi efterlyste spelningar i vår närregion, men det är inget som Londonduon med rötter i Essex verkar ha några planer på att leverera inom den närmsta tiden. Något de dock har levererat, och som lyckats passera oss obermärkt är ytterliggare två produktioner av grym klass! I The Beat That My Heart Skipped levereras inte bara totala sanningar, utan även hookar som inte kan undgå att fasta i. Det är helt enkelt skitbra. I spåret Letter From God, och även om den inte är lika upplyftande och har samma hook, så är det ändå övertygande. Aldrig förr har global awareness låtit så bra. Ja, lyssna själv!

The Beat That My Heart Skipped


Letter From God (youtube)

http://www.myspace.com/lesacvspip

Elias & The Wizzkids: A Little Mess

Label: Hybris
Release: 2007-11-14

Så damp den till slut ner, Elias & The Wizzkids debutplatta. Sedan jag såg Elias Åkesson och hans band, på Rookiefestivalen 2004, för första gången har jag väntat på denna skiva. Efter den där första konserten har jag sett honom ganska många gånger till och med tanke på den energi som levereras live så är det intressant att se om det funkar lika bra på skiva.

Skivan är mycket mer lågmäld än vad jag trodde att den skulle vara. En hel del väldigt lugna låtar som vid en första lyssning kan kännas lite långsamma och energilösa när man vant sig vid uptempo singlarna The Dance och Young & Hairy. Efter ett par genomlyssningar så är det dock de lugna låtarna och framförallt Fourth of July och 24 som står ut.

Det som talar lite emot skivan är möjligtvis att den spretar ganska mycket det är uptempo bluegrass, lugnare ballader och helt plötsligt rockabilly i I Can´t Afford You. Ska man lyssna på hela skivan i sträck kan man tycka att det blir lite spretigt men samtidigt sammanfogar Elias väldigt speciella röst låtarna på något sätt. Texterna handlar om osäkerhet över att bli gammal, kärlek och ibland bara om att dansa.

Gå och se Elias & The Wizzkids live när han nu åker ut på turné för live blir detta ännu bättre än vad det redan är på skiva. Datum finns på hemsidan.

Young & Hairy


http://www.eliasandthewizzkids.se
http://www.hybrism.com

Phoenix, currently in studio!

Det har länge, till mångas förtret, varit intet nytt kring parisarna Phoenix. Nu verkar det dock hända saker. De har endast några få spelningar kvar i sydamerika, sen verkar den turné som inleddes med släppet av deras förra skiva It's never been like that vara över. På deras officiella hemsida kan vi även läsa: "Currently in studio". Goda nyheter, säger vi, och bjuder på några klassiker från tidigare skivor, och hoppas på ett nytt album från de franska poprockarna någon gång under nästa år.

If I ever feel better (zshare) - från United (2000)
Napoleon says (zshare) - från It's never been like that (2006)

Long distance call (youtube) - från It's never been like that (2006).


http://www.wearephoenix.com
http://www.myspace.com/wearephoenix

Mashup Mania med iPunx

Ett enkelt, välbeprövat och effektivt sätt att förstöra 4 låtar är att spela dem samtidigt. Men hur illa det än kan gå så kvarstår faktum: Högtalaren gillar mashups! Så gör som oss och kolla in iPunx hemsida. Där finns bland annat deras album Destroying dancefloors som ett 44 minuter långt spår som garanterar fest. Dessutom är det helt gratis, och är det något Högtalaren gillar mer än mashups så är det saker som är gratis. För komplett låtlista se här.

http://www.ipunx.com
http://www.myspace.com/ipunx

It's his cool and he can't take it off!

Aldrig förr har nog svensk overgroundhiphop varit i ett så stort behov av en frisk fläkt. Större delen av ensamblen är fast i ett bättre förr, och resten verkar ha fastnat i ett trall som får ett gammalt hubbabubbatuggummi att framstå som finkultur. Den 30:e November släpps Adams Tensta fullängdare It´s a Tensta Thing, och vi hoppas innerligt att detta är den fläkt som kan få vinden att vända, och att det är någon annans tur nu. För jag kan väl inte vara ensam om att vara oerhört trött på stofilerna i den svenska mainstreamhiphopen?

My Cool och They wanna know är de två singlar som fått vara upptakten till det kommande albumet. De är båda producerade av houseduon Addeboy vs. Cliff, och beaten är bra nog att kunna stå på egna ben. Men med Adam blir det lite mer, lite bättre, lite fetare och lite nyare. Även om hiphop/elektro-fusions i sig inte kan ses som speciellt nytänkande så känns det ändå oerhört nytt. Eller rättare sagt: det får allt annat att kännas oerhört gammalt.

Adam Tensta - My Cool (Hypem)

Den andra av de två hittills släppta singlarna, They Wanna Know:


http://www.myspace.com/adamtensta
http://www.k-werks.com

Montt Mardié

Vi på Högtalaren älskar när dåligt helt plötsligt blir bra. Därför ger vi popgeniet Montt Mardié en liten hyllning för att han gjort denna omskrivning av Rihannas hit Umbrella.


Montt Mardié – Paraply

Montt Mardié eller David Olof Peter Pagmar som är hans fullständiga namn, hade ett mindre genombrott i Sverige med låten Highschool Drama och debutskivan Drama. I oktober släppte han dubbelskivan Clocks/Pretender varav den ena skivan är en duettskiva med större delen av sveriges indieelit. För att sammanfatta: Högtalaren gillar Montt Mardié.

http://www.myspace.com/monttmardie
http://www.hybrism.com

Angels And Airwaves: I Empire

Label: MCA
Release: 2007-05-11

Angels And Airwaves har efter väldigt mycket om och men äntligen släppt efterföljaren till förra årets We Don’t Need To Whisper. Bandet består av Tom Delonge från blink-182 på sång och gitarr, David Kennedy från Hazen Street på andragitarr, Offsprings gamla trummis Atom Willard och bassisten från 30 Seconds To Mars, Matt Wachter. Man kan enkelt säga att Angels And Airwaves (AVA) är ett superband inom den alternativa rocken.

Tom har i intervjuer sagt att arenakänslan med alla elektroniska effeter skulle vara betydligt nerbantad på den nya skivan, och det är bara positivt. Det känns fortfarande som gitarrerna har för mycket reverb och chorus, och jag tycker fortfarande att det känns lite för överpretentiöst.

Alla vi som älskade blink-182 när de höll på vet att Tom inte är något vidare på att varken ta eller hålla ut toner och man förstår att det har gått åt många timmar och tagningar kombinerat med Autotuner för att få rätsida på sången. Annars är skivan över förväntan; att Tom äntligen har tagit sin musik närmare marken gör den bara mer handfast och stadig. Texterna är på det outtömliga temat brusten kärlek, men på ett mognare stadie om man jämför med tidigare skivor och grupper.

Angels And Airwaves har växt sedan sist och förhoppningsvis finns det mer att hämta ur musikerna som slagit sina huvuden ihop.

http://www.angelsandairwaves.com
http://www.myspace.com/angelsandairwaves

Modeselektor

Efter att ha sett techno- och elektroscenen ta över indiekidsen över en natt, eller kanske ett par nätter, med artister/band/kollektiv som Ellen Allien, Boys Noize, Justice, Apparat och TTC för att nämna ett fåtal. Så ska nu Modeselektor, a.k.a. Gernot Bronsert och Sebastian Szary, släppa sin debutplatta och spä på trenden ännu mer. Skivan kommer att gästas av bland annat Thom Yorke (Radiohead), TTC, Puppetmastaz och Maximo Park. Modeselektor har länge spottat ur sig remixer och mixar som varit av högsta klass och jag ser ingen anledning till att inte även skivan kommer vara riktigt grym.

Den 6:e okt. kommer Modeselektor till Malmö och The Rumble.


My Robot Friend - Dial Zero (Modeselektor Remix).mp3 (zshare)

http://www.modeselektor.com
http://www.myspace.com/mdslktr

Neverstore - Sevenhundred Sundays

Label: Sony BMG
Release: 2007-01-24

Neverstore har hållt på att spela häromkring i trakterna i flera år, och för drygt ett år sedan fick de skriva kontrakt hos inga mindre än Sony BMG. Detta tremannaband har på sex års klubbspelande fått en påtaglig och lojal publik, och när de spelade på Göteborgskalaset i fredags var det två timmars kö, för att ens komma in i lokalen...

Vissa skulle kalla deras debutalbum punkpop och andra skatepunk, men de själva föredrar endast "musik". De försöker inte dölja att deras största influenser är Green Day och blink-182, och det märks tydligt. Golden Youth låter precis som Green Days Hitchin' A Ride, och om man inte visste att det var Neverstore så skulle man inte tro det, då både sång och körsång ibland låter otäckt lik Billy Joe och Mike Dirnt.

Musiken är glad, poppig och lätt, men vem behöver något annat? Med så mycket deprimerande EMO- och metalmusik i dessa dagar behövs det något som skiljer av, och som faktiskt visar att det finns folk som spelar musik för att det är roligt, och för att livet är gött att leva.

Bästa låtarna är Stay Forever (med underbar körsång), So Much Is Not Enough och Another Sentimental Argument, medan de andra låtarna fortfarande är bra, riktigt bra.

Neverstore @ MySpace

Elias & The Wizzkids

Elias & The Wizzkids som vi skrivit om tidigare har spelat in en hemmagjord video och här är den. Får ni chansen att gå och se dem live så missa den inte för allt i världen.



http://www.eliasandthewizzkids.se/

Marilyn Manson - Eat Me, Drink Me

Label: Interscope/Universal
Release: 2007-06-01

Manson har under sina år som artist släppt mycket material, och genomgående för dessa har varit att texten har hamnat i något slags andrahandsläge; musiken är viktigare. På nya skivan Eat Me, Drink Me har texten blivit betydligt viktigare, och är mycket mer personliga. En stor del av texterna handlar om skilsmässan från Dita von Teese, men även om den nya kärleken Evan Rachel Wood.

Enligt Manson så ska han ha haft material för tre fullängdare, men istället för att göra tre OK-skivor så gjorde han den här skivan riktigt bra. Musiken är, som tidigare enkel, men ändå skickligt gjord och industrisoundet finns fortfarande kvar. Svensken Tim Sköld har nu gått från bas till leadgitarr, och levererar ett soundtrack som gör att man ser bakom Mansons hårda smink och monstergitarr. Ömt och sårbart.

Inga låtar är dåliga, men de låtar som jag anser är bättre är They Said Hell’s Not Hot, Heart-Shaped Glasses och Are You The Rabbit?. Intressant är dock att introt till The Red Carpet Grave låter precis som introt till vilken The Killers-låt som helst, och att Just A Car Crash Away låter snuskigt lik den deprimerade Bright Eyes.

Officiell hemsida
Marilyn Manson @ MySpace

Sommardunk med Frankmusik

Som märks går högtalaren på lågvarv nu under sommaren. När bortskämda studenter möts av den verklighet sommar och arbete brukar föra med sig så leder det ju ofta till att man inte orkar göra så mycket mer än just överleva. Dessutom regnar det. Men vi lovar att vi kommer tillbaka starkt så fort sommaren är över och det har slutat regna. Kanske inte utvilade, men åtminstonde peppade.

Något som lätt kan få tankarna på annat än dåligt väder och arbetskläder är Frankmusik. Så här får ni två versioner av Confusion Girl. Den ena bättre än den andra.

Konserttips: Chromeo

Om ni är i Malmö imorgon torsdag eller i Stockholm på fredag så missa för allt i världen inte Chromeo på Debaser Malmö och Debaser Medis. Detta elektroniska band som hade en hit med låten Needy Girl för ett par år sedan har släppt ny skiva som precis som förra är dansant och ganska 80. Det kommer bli en fantastisk kväll.

Funky Fresh!

http://www.chromeo.net/
http://www.myspace.com/chromeo

Bäst på Hultsfred

Hultsfred var trevligt trots en del missade band sista kvällen eftersom det regnade. Sedan är det som det alltid är på festivaler förutsättningar för ljud och ljus är aldrig riktigt bra men det får man ta. Det bästa jag lyckades se på festivalen var följande artister.

Säkert
Annika Norlin kan charma precis vem som helst! När hon gör det på svenska med Säkert istället för på engelska som Hello Saferide så blir det ännu tydligare. Bra låtar och mycket publik varav de flesta hade gjort vad som helst för Annika efter konserten.

Asha Ali
Jag har lyssnat lite på Asha Ali och tycker att det är sjyst musik men som inte berör mig jättemycket det är bra men jag vill gärna ha en dimension till. Detta gav Asha Ali mig när jag i en halvtom teaterlada fick bevittnade en tjej som kan gå hur långt som helst. Det går inte att ogilla den glädje och välbehag som Asha Ali sprider med sitt band.

Boys Noize
Där överhypeade Justice misslyckades klarade sig tyska Boys Noize betydligt bättre. Även om teaterladan inte alls passar som lokal för klubbmusik som detta så blir det tokbra drag! Det var extas från start till slut och svettigt värre. Se till att ladda hem Boys Noizes remix på Feist låt My Moon My Man.

Wolfmother
Wolfmother var ett av de banden som jag var mest sugen på att se vid årets festival. Jag blev definitivt inte beskiken. Med en av de senaste årens bästa rockskiva, Wolfmother, i bagaget intog Australiensarna i Wolfmother pampasscenen för att rocka som om idag var igår och igår var 1970. När de drog igång hitten Woman så var min kväll gjord!

The Jai Alai Savant

Igår råkade jag snubbla över en spelning med The Jai Alai Savant på Debaser Malmö. Jag var varken inställd eller sugen på någon konsertupplevelse, och bandet som spelade var för mig helt okänt. Med andra ord hade de inte speciellt bra förutsättningar att svepa mig av mattan.

The Jai Alai Savant [hi-a-lie- sa-vant] är en trio från Chicago, som beskriver sitt eget sound som elektriskt, med en förgrund av deras reggae-slanted post-punk-rötter. Om vi för en stund lägger den dåliga vinkännarattityden åt sidan, så kan vi benämna dem som ett postpunkband med starka influenser från den tidiga jamaicanska musikkulturen. Svårare än så behöver det inte vara.

Det intressanta med he Jai Savant är bandkonstellationen. På deras MySpace kan man läsa en kortare avhandling om alla gångna bandmedlemmar, och för tillfället består bandet av en ledsångare/gitarrist, en trummis och en basist, och detta medför att sångaren och gitarristen Ralph Darden får en väldigt krävande uppgift, som han igår inte riktigt lyckades axla. Kanske kan en fjärde framträdande bandmedlem vara nyckeln till den stora succé de gav försmak av under gårdagens spelning.

The Jai-Alai Savant: White on white crime

Högtalaren goes festival 2007

Nu är det snart dags för festivalsommar! Högtalaren kommer att närvara på Hultsfred, Accelerator Sthlm och Roskilde.

Hultsfredsfestivalen har inte gjort några jätteheta "storbokningar". 50 Cent, Ozzy Osbourne och Pet Shop Boys känns inte helt nytt och relevant. Däremot har man lyckats extremt bra på dansfronten med till exempel Justice, Sebastian, Surkin och Shinedoe. Som alltid har man bokat alla de svenska banden man förväntar sig och några till!

Tips: Wolfmother, Turbonegro, Clipse, Mapei, Säkert!, Shout Out Louds, Fibes, Oh Fibes!, Justice, Sebastian, The Glimmers, Surkin, The Touch, Shinedoe, Boys Noize, Joy Denalane, Elias & The Wizzkids, Little Dragon, Bobby Baby, Steso Songs

Accelerator är en festival jag ser fram emot mycket. Man har bokat medelstora och extremt bra utländska akter där Cold War Kids, Digitalism och TV On The Radio är det som exalterar mest.

Tips: Bright Eyes, José González, Junior Boys, CSS, Cold War Kids, Danielson, Digitalism, Modest Mouse, The Gossip, Tokyo Police Club, TV On The Radio

Roskilde bokar som alltid väldigt bra och blandat! De stora namnen Beastie Boys och Björk drar alltid folk att sedan fortsätta med semistora band som Arcade Fire, John Legend och Eagles of Death Metal är fint. Även de mindre bokningarna håller bra kvalitet och Roskilde känns som den mest all-round festivalen det beror väl antagligen på att den är betydligt större än de andra som ska besökas.

Tips: 120 Days, Arcade Fire, Basement Jaxx, Beastie Boys, Björk, Bonde Do Role, Booka Shade, Eagles Of Death Metal, Jeans Team, John Legend, Klaxons, LCD Soundsystem, Machine Head, Marybell Katastrophy, Mastodon, Mika, The National, Taxi, Taxi, Tenniscoats, Trentemöller, Tunng, Wilco

Framtidsminnet

"Det finns ett centrum i hjärnan som vi kan kalla framtidsminnet. Det är där som vi har möjlighet att bevara visioner om framtida resultat och händelser. På så sätt skapas ritningar och instrument för att förverkliga det önskvärda. Ett välfungerande framtidsminne är troligen ett av de allra viktigaste instrumenten för att åstadkomma ett gott, långt och aktivt liv. Det fungerar som en magnet som styr nutiden till sig. Framtidsminnet är en viktig resurs när det gäller att göra livet fyllt av mening, att nå även högt ställda mål, för att vårda hälsan och att till exempel påverka läkningen av en sjukdom. DETTA ÄR VARFÖR DU HAR HÖRT DESSA ARTISTER I FRAMTIDEN!"

Framtidsminnet är en samlings EP med fem artister och band som är på väg att ta sig fram i musiksverige och enligt makarna av skivan förtjänar att synas lite extra. De som är med på skivan är Lykke Li, Bring Me The Fucking Riot... Man, Norma, Torpedo och Adam Heldring.

Just Adam Heldring är den som för mig sticker ut mest på skivan med sin sköra röst och en låt som får en att rysa av välbehag. Beat Like Before är en melankolisk låt som ändå känns väldigt kraftfull. Får han bara ut en skiva så kommer emoflickorna flockas för att få se honom. Även Lykke Lis röst kan få en att smälta utan problem då hon låter sådär sockersöt som till exempel Maia Hirasawa och Feist gör. Det känns som att en duett mellan Heldring och Lykke Li inte skulle sitta helt fel.

En låt som inte berör mig nämnvärt är indiekrautarna Torpedos låt Assembly Line. Det känns som att bara tuggar på utan att komma igång någon gång. Känns som ett band som kan funka i Tyskland men aldrig riktigt slår igenom på hemmaplan, åtminstone inte om resten av deras låtar låter såhär. Ett annat band som känns lite smygtyskt är Bring Me The Fucking Riot... Man. Jag har gillat Bring Me... ända sedan jag hörde singeln Lolita Riotta, 2003. Indiepunkrock gör mig glad och när jag hörde nya singeln I Sold My Soul On eBay blev jag kär igen. Jag hoppas att det går bra för Bring Me The Fucking Riot... Man och att Framtidsminnet har rätt.

Norma spelar enkel och rak indierock. Låten The Storm låter sjyst men frambringar inte mycket andra känslor hos mig. Det låter ganska bra men berör inte.

Sammanfattningsvis så tycker jag att Framtidsminnet är ett välkommet inslag i Sveriges musikliv och det är kul att se människor som satsar på att få fram artister och band som de gillar. Det är dessa eldsjälar som driver musiken framåt! Att jag sen kanske inte är helt övertygad om alla banden och artisterna på skivan är en annan sak. Men det är alltid trevligt att resa tillbaka i framtiden!

http://www.myspace.com/framtidsminnet

Elias & The Wizzkids

Efter många rykten om olika skivbolag som vill knyta Elias Åkesson och hans Wizzkids till sig så är det till slut Hybris som dragit det längsta strået.

Enda sedan jag först hörde Elias första gången då jag skrev programtexter för Rookiefestivalen 2004 har jag trott att det kommer att gå väldigt bra för honom. Att han nu ska få släppa sitt material på Hybris gör mig glad. Se till att se honom live i sommar om ni kan då hans livespelningar är något av det trevligaste man kan uppleva framför en scen. Ladda ned de två smakproven från den nya EPn nedan och njut!

The Dance
Autumn Leaves
http://www.eliasandthewizzkids.se/
http://www.hybrism.com/

Dan le Sac vs. Scroobius Pip

Sprang på den här videon med Dan le Sac vs. Scroobius Pip. Sjukt bra! Scroobius Pip är "rapparen"som ifrågasätter det mesta och Dan le Sac fixar beatsen. Det är bara att hoppas att någon i regionen kan se till att boka denna duo... för detta vill jag se live.

Dan le Sac vs. Scroobius Pip - Thou Shalt Always Kill

The Tough Alliance: New Chance

Label: Sincerly Yours
Releasedatum:2007-05-14

The Tough Alliance är ett av slyngelelectropopbanden som tillsammans med framförallt Lo Fi-Fnk och The Embassy tog över Sverige för ett par år sedan. Jag föll mycket hårdare för de båda andra banden än för TTA då och det enda jag kommer ihåg av TTA är att singeln hette Koka Kola Veins och att de var usla den enda gången jag såg dem live.

När jag på den dagliga bussturen till Lund på morgonen plötsligt kommer på att jag lyssnar på TTAs nya skiva på iPoden så känns det gött. Första låten Something Special och singeln First Class Riot är guldkornen och jag är helt med på noterna. Sen händer något.

Helt plötsligt slänger man in en panflöjtslåt, The Last Dance, och en baktaktslåt, Looking For Gold. Panflöjt hör hemma på gågator och torg bland indianer… och inte ens där är det helt ok och att blanda in baktakt i elektronisk musik ger mig allt som oftast kväljningar. Trots dessa två experimentella snedsteg så är New Chance en bra skiva som säkert kommer att spelas relativt mycket i min iPod under sommaren. Funderar på att även ge dem en chans live också.

TTA kan du se live i sommar på:

I Love... i Malmö den 8:e juni

Peace & Love i Borlänge den 29:e juni

http://www.thetoughalliance.com/

Manic Street Preachers: Send Away The Tigers

Label: Columbia Records
Releasedatum: 07.05.07

Jag har aldrig varit något särskilt stort fan av MSP. Direkt när jag hör deras namn tänker jag tillbaka på deras skiva This is my truth tell me yours från 1998, och den stora hiten If you tolerate this your children will be next. Deras låtar var inte alls glada, utan alla ackord gick i moll, och texterna var inte gladare de.

När jag drar på mig hörlurarna och sätter igång nya skivan har jag låga förväntningar. Redan i introt till titelspåret Send Away The Tigers inser jag att mina fördomar var fel. Skivan är underbar. Allting; musiken, sången och stämningen. Nina Persson från The Cardigans gästsjunger på Your Love Alone Is Not Enough, där hennes och James röst smälter ihop helt underbart.

Skivan innehåller tio låtar, varav tio är bra. Det var länge sedan en skiva bara innehöll bra låtar, och jag kommer att knarka den här skivan ett bra tag framöver.

Musiktips: Grovesnor

När jag för första gången lyssnade igenom Hot Chips DJ Kicks blev jag fullkomligen överkörd av introspåret. Till en början var det bara en tråkig ballad, som inte hade mycket mer än lite skönsång. Det kändes otroligt otidsenligt, och minst sagt tråkigt. Men någonstans efter 1 minut och 40 sekunder så händer något. Låten växer från en blöt fläck till lösningen på världsuppvärmningen. Det känns så i alla fall. Låten jag pratar om är Nitemoves, och framförs av tidigare nämnda Grovesnor, och kan avnjutas på Grovesnors MySpace.

Här kan du ladda ner The One - ytterliggare en silkeslen och störtskön låt från samma artist.

Liberator på Mejeriet i Lund den 4 maj 2007

Nostalgitripp med Sveriges skakungar
Den första gången jag kom i kontakt med Liberator var när jag fick deras första fullängdare This is… 1996. Jag var då tretton år gammal. Innan dess hade jag inte sökt upp speciellt mycket musik själv utan mest tagit influenser från andra, speciellt min bror och min pappa. När jag började lyssna på Liberators medryckande ska förändrades dock detta beteende och jag började intressera mig och leta efter ska. Det blev framförallt en resa tillbaka i tiden till skans rötter med artister som Desmond Dekker, Derrick Morgan, The Ethiopians och The Skatalites. Intresset för ska höll i sig i ett par år men jag tröttnade sedan och gick vidare. Eftersom Liberators liveframträdande under åren dock alltid har varit väldigt bra blev jag glad och lite nostalgisk när de i fredags skulle spela på Mejeriet.

Det har varit relativt tyst om Liberator de senaste åren man har gjort ett par spelningar, senast på Malmöfestivalen förra året. När bandet nu till slut skaffat sig en myspace har man lagt upp några nya låtar och återigen funnit sitt klassiska ska-sound och kanske är Liberator återigen på gång att ta sig mot den topp man var på under andra halvan av 90-talet.

Förväntan från de ungefär 200 människorna i lokalen var stor när bandet började spela och ridån drogs ifrån. Efter det instrumentala introt kickstartade bandet med Kick The Bucket och sångaren Robert Ylipää hoppade energiskt in sjungande på scen. Denna energiska start var något som präglade bandet under hela konserten, de verkade tycka att det var genuint roligt att spela denna kväll.

Efter att ha konstaterat att man spelat väldigt många gånger på Mejeriet, bandet gissade själva på åtta gånger, så fortsatte man att spela gamla låtar som de flesta i publiken verkade uppskatta och känna igen. Engagemanget som bandet visade upp spred sig till publiken och dansen infann sig från början till slut. Ibland märkte man att det var ett tag sedan bandet spelade då Ylipää visade tecken på andfåddhet på grund av den enorma energi han uppvisade i sång och dans. Som jag skrev i början av denna recension så var den första känslan jag fick innan konserten glädje och nostalgi. Detta verkade även bandet tycka då de verkade genuint glada över att få stå på scen och i princip bara spelade gamla ”klassiker”. Själv hade jag nog såhär i efterhand velat höra några fler tecken på att Liberator under de åren det varit någorlunda tyst om dem skrivit låtar och utvecklats men man kan ju inte få allt här i världen.

När de blivit uppkallade på scen två gånger och efter det sista extranumret Dance If You Want To bugade inför publiken kände jag dock en stark känsla av välbehag. Det är inte så att jag återfunnit skan med samma brinnande intresse som när jag var tretton men kanske plockar man fram de gamla klassikerna för att få uppleva lite nostalgiska känslor igen precis som under denna varma vårkväll på Mejeriet i Lund.

The Tough Alliance släpper nytt album

The Tough Alliance (TTA) är för mig (precis som för många andra) ett band som gör sig bäst inlåsta i en mp3-spelare. De är kända för att vara otrevliga, opålitliga och direkt oengagerade på scen. Jag har personligen bara haft direktkontakt med dem vid ett tillfälle, och då var de närmare två timmar sena, och när de väl beträdde scenen så förvandlades denna till ett dagis, där de två bandledlemmarna lunkade fram och tillbaka och såg allmänt förbannade ut. Två låtar avverkades sammanlagt den kvällen. Jag gick efter en. Det känns lite som ett statement för playbacken, då de inte ens försökte få det att se ut som om de sjöng. Men det är så det brukar gå till när TTA ärar publiken med sin närvaro, har jag hört, och receptet känns igen. Se bara på bröderna Gallagher och Pete Doherty och deras strapatser. Skillnaden är att Gallagher-bröderna har Oasis och Pete Doherty har Babyshambles, The Libertines och Kate Moss att underbygga sin we don't give a fuck about you-attityd med. Det har inte TTA:s Henning Fürst och Eric Berglund.

Den 16:e maj släpper de i alla fall sitt andra fullängdsalbum A New Chance, och jag vet att hur mycket jag än försöker att motstå det, så kommer jag att älska det. Singeln First Class Riot finns redan att tillgå, och i den oerhört tilltalande videon så känner jag riktigt hur frontsångaren Eric med ett hånfullt flin gör narr av alla som tittar på videon. Jag vill bara stänga av den och aldrig mer se den. Men det går inte - det är för bra.

The Tough Alliance nya singel: First Class Riot

Äldre material med The Tough Alliance
Koka Kola Veins
Make It Happend
Silly Crimes

http://www.thetoughalliance.com/

Nu börjar det

Välkommen till en ny musikblogg. Här kommer du kunna ta del av våra tankar gällande musik i olika former. För nuvarandet finns endast några äldre stycken om några äldre skivsläpp att tillgå, men så fort jag har fått ordning på utseendet här så kommer det att dyka upp mer aktuellt material.

Missa inte det.

Är du intresserad av att skriva om musik?
Hör av dig: patrik.olsson@mail.com

Timbuktu: Oberoendeframkallande

Label: JuJu
Releasedatum: 070221

Varje gång jag tänker "Undrar om inte Timbuk ska släppa ny skiva snart", så kommer det en skiva, som ett brev på posten. Och det är alltid lika intressant. Ett vanligt fenomen bland artister är ju att deras första skiva är det mästerverk som gör deras namn, och sen går det bara utför. Med Timbuktu är det, enligt mig, tvärt om. Visst, hans första skiva T2 Kontrakultur är väl något utav en modern klassiker i genren, men han har absolut inte gått ner sig efter den. Snarare tvärt om.

Jag har bara lyssnat genom skivan en gång, och den är långt ifrån så nytänkande som hans tidigare skivor. Men det kan kanske vara bra; risken är att musiken kommer i andra hand om man forcerar nytänkandet. Men den verkar okej i alla fall, och han kommer säkert lyckas med det han tidigare lyckats med: Få stockholmare sjunga på skånska på dansgolven. Jag vet inte till vilken låt än, men det kommer väl.

Beatles: Love

Label: Apple
Releasedatum: 061122

Bealtes tidigare producent George Martin med son har med utgångspunkt i det material som producerades i gamla studion Abbey Road gjort en ny skiva med nya ackompanjemang, arrangemang och mixningar. Ganska spännande.

Moneybrother: Pengabrorsan

Label: Hacka Skivindustri.
Releasedatum: 061206

En skiva bestående av 9 covers översatta från engelska till svenska, och en jullåt i form av en engelskspråkig, egenskriven duett med Jerry Williams.

Kan tänka mig att många som tidigare gillat Anders Wendin (a.k.a. Moneybrother) kommer att ogilla skivan, medan många som tidigare ogillat honom kommer kunna uppskatta den. Jag själv har aldrig haft speciellt starka känslor för hans tidigare verk. Han har lyckats beröra mig på några enstaka spår, men inte mer än så. Och denna skiva berör inte heller. Känns lite som om Winnerbäck möter Ulf Lundell. Wnnerbäck avskyr jag, och vill jag lyssna på Lundell så sätter jag hellre på någon av hans plattor. Det finns dock två låtar som sticker ut, och det är julduetten med Jerry Williams, som faktiskt låter bättre än man kan tro. Den andra låten som sticker ut är Jag skriver inte på något, som lite påminner mig om De lyckliga kompisarna, eller något annat utdaterat svenskt punkband. Men jag menar, vem lyssnar på sånt nu för tiden?

Ying Yang Twins: Chemically Imbalanced

Label: Tvt
Releasedatum: 061206

Jag har länge uppskattat Ying Yang Twins musik. Inte för att den är bra, men för att den innehar ett högt underhållningsvärde. Ungefär samma fenomen som jag får när jag lyssnar på Lil Jons musik, och det är kanske inte så konstigt, då det ju är i samma genre.

Crunk är kul. Det är något man kan dra på när man är på gymmet och behöver lite svordomar och skrik i öronen. Eller när man är på en fest med dålig musik, och tar över stereon, kopplar in sin mp3-spelare, skriker IT'S CRUNK, BITCH! OKEEEY?! Självklart med lite distans till musiken som sådan. Dansgolvet ska jag inte nämna, för vad som händer där när nån fet crunklåt börjar dunka kan ni nog räkna ut själva.

Men denna skiva har något annat. Den skämtsamma distansen som brukar krävas för att uppskatta musiken behövs inte längre. Jag har kommit på mig själv med att sätta på den på en vanlig vardaglig promenad två gånger nu. Och just nu sitter jag här, klockan 03:42, och lyssnar på den. Och jag gillar det.

Den har fortfarande det härliga crunkiga soundet, och orden "crunk", "bitch" och "shake" förekommer fortfarande minst 600 gånger per låt. Men den har något mer. På Spåret Take it low stiger Los Vegas in och bidrar till en soulig låt som får mig att tänka på Boys II Men. Fast bra. Lyssnar man vidare på spåret Family så känns det som om man hamnat i något slags ingenmansland, där crunken möter Bone Thugs n' Harmony, som i sin tur någonstans på vägen mötte gospeln. På spåret Dangerous stiger Wycleaf Jean in och river iväg sin bästa prestation sen november, i en låt som kommer få varenda arsel med vett att skaka. Allt kompanjerat av ett rungande riff som aldrig blir tråkigt, och det utmynnar i en crunkens version av Black Betty. Spåret Jigglin bidrar med ett tidlöst riff och visar mixar så förutsägbara och klicheartade att det inte kan bli något annat än bra. Får inte den dig att gunga med så får du sätta på Jack it up, där Taurus är med och medverkar i den låt som antagligen kommer bli den som spelas på golven.

Laleh: Prinsessor

Label: Warner Sweden
Releasedatum: 061206

Laleh, vår egna popdrottning, har släppt sin andra skiva. Den första blev så överväldigad av goda recensioner att det var svårt att höra musiken genom alla rosorna. Överskattad i mitt tycke, men den kom vid en bra tidpunkt, och timing kan ju i sammanhanget ofta vara det som gör en flipp till en flopp - eller vice versa.

Efter första genomlyssningen var jag irriterad. Inte på musiken, utan på SvD:s recensent Kristin Lundin som i sin överskrift sammanfattade skivan med "Inte lika unik längre". Hon skriver i sin recension att Laleh "nu blivit ett alternativ till andra" och drar in referenser som Anna Ternheim och Regina Spektor, och jag frågar mig vem det är som har missuppfattat Ternheim och Spektor - Lundin eller jag?

Det här med referenser är en epedemihärd bland svenska recensenter. Ju fler desto bättre, och ju mer svåråtkomlig musiken som man refererar till är, desto bättre. Det ultimata är om man någon gång på 60-talet såg ett band i en källare i Berlin, tillsammans med endast en handfull åskådare, och utan någon ljudupptagning. Var detta bandets enda spelning, så är det än bättre! Fru Lundin tar i och för sig inte upp några svåråtkomliga artister (snarare tvärt om), men jag blir ändå så trött på det hela. Referenser kan göra sig bra i recensioner, men jag skulle efterlysa att lite av den tid som lades på att leta efter coola referenser hade lagts på att lyssna på musiken som står i centrum. För det tycker jag inte Lundin gjort. Att säga att Laleh blivit ett alternativ till tidigare nämnda artister, är att förutsätta att lyssnaren vill lyssna på vad som helst, så länge det är en kvinna som framför det, det ingår i popgenren, och det är en del av det synkrona musiklivet.

Jag tycker inte att Laleh har blivit mindre unik. Lundin skriver att Laleh på debutalbumet "kryssade planlöst mellan svenska, engelska och persiska", och att hon numera bara sjunger på svenska och engelska. På förra skivan upplevde jag inte något större planlöst språkkryssande mellan spåren. Enda skillnaden är att hon på sin förstsläppta skiva framförde två låtar på Persiska. Enligt mig skivans sämsta spår. Jag fattade ju ingenting.

Nej, fru Lundin kan ta sin avsaknad av unikhet och stoppa upp i sin musikanläggning (som ändå inte verkar användas). Enligt mig har Laleh nu släppt en skiva vars innehåll överträffar den förra med råge. Hon har har lagt sitt försök att på de svenska spåren försöka bli en 2000-talets kvinnliga Cornelis Vreeswijk åt sidan, och har blivit Laleh - musikern. Med allt vad det innebär. Och DET är unikt. Det är bara till att lyssna på skivan för att inse att den är mer unik än hennes förra skiva, där hon spottade ut några potentiella hits och varvade det med bleka Cornelis-efterliknelser och dåligt komponerade låtar som försökte förgyllas med ett persiskt språkbruk. Första hitten är väl ganska avgjort November, och jag tror att nästa kommer bli Call on me. Båda två är oerhört utstuderade, och Laleh, som själv har stått för så gott som hela ledet i produktionen har lyckats skapa ett oerhört grandiost ljud, som jag i genren inte hört på denna sidan millenieskiftet.

Jay Z: Kingdom Come

Label: Def Jam
Releasedatum: 061122

Inget Jay Z-fan kan väl egentligen ha missat att han har släppt sin come back-platta. Personligen frågar jag mig om man inte måste ha varit borta för att göra en comeback. Tycker han har figurerat och medverkat i massa sammanhang, släppt mixtapes och samlingsplattor var varannan dag de senaste åren.

Nåväl, hiphopens Prince släpper första egna plattan på tre år i alla fall. Hate it or love it.. or just don't give a fuck. Det enda jag kan säga om den är: Bra, men tråkig. Jay Z (eller man kanske ska kalla honom "The artist formerly known as the artist who made The Black Album?") har aldrig släppt något som fått mig att göra något annat än att stillsamt digga med. Ja, förutom The Black Album då.

Amy Winehouse: Back To Black

Label: Island
Releasedatum: 061204

Hennes, mig veterligen, andra album. Förra hette Frank och var hur härlig som helst. Sarkastiska och uppstudsiga texter från en stark, ung, engelsk kvinna. Jag blev störtförälskad i den skivan, och låten Fuck me pumps spelas fortfarande (om än inte så ofta) i min stereo.

Nu kommer i alla fall en ny skiva med henne. Hur inte hunnit lyssna på den tillräckligt mycket för att säga vad jag tycker. "Mognare" är ett ord många recensenter valt att definiera den vid. Jag vet som sagt inte än. Än så länge låter det bra. Soft, så som souljazz ska låta. Texterna verkar inte riktigt ha den vassa egg som de hade på förra skivan dock, men det kan kanske vägas upp med ett mognare sound. Vi får se.

Yusuf Islam: An Other Cup

Label:Polydor
Releasedatum: 061115

Släpps 15:e november i Sverige, men går redan att få tag på om man anstänger sig lite (mycket lite). Ingen favoritartist, men alltid kul att följa en sådan legend med så tungt bagage.

Yusufs resa från 70-talet (vilken jag såklart inte deltog i, annat än retrospektivt) tycker jag hela tiden har gått väl. Han har utvecklats, men ändå inte tappat det som gör hans musik unik. Man hör på nya skivan att han är äldre. Rösten är inte lika lekfull, men den har något annat. Kanske pondus?

Cat Stevens för mig är föräldrarnas källare, och det något knastriga ljudet från de väl begagnade LP-skivorna, som en gång var min pappas. Att höra Yusuf i sina nyare produktioner, med allt vad det ljudbildsmässigt innebär, är fortfarande något ovant. Men jag gillar det, tror jag.